Drogmissbruk

Droger är skit det vet vi redan. Här om dagen när jag satt och väntade på tunnelbanan i T-centralen sågjag ett par narkomaner. En vanlig syn i Stockholm city. T-banan mot ropsten är försenad och jag tvingas stå och vänta , bakom mig står narkomanparet som två spöken och tittar ner i golvet. En kvinna och en man. Kvinnan är i samma ålder som min kära moder. Plötsligt börjar hon gråta och skriker mot mannen , hon skriker med en hes skör röst som river i mitt hjärta. Tänkte direkt på min mamma , tänkte på hur bra vi har det. Hur bra vi har det ändå klagar vi , tänkte på om det var min egen mamma som stod där på perongen och grälade om en kabbe heroin. Va skulle jag då göra? hur skulle min vardag då se ut? Ärligt talat livet är underbart för oss som lever i verkligheten fast än verkligheten är hård så har vi våra bra och dåliga stunder. Livet som alkolist eller narkoman är ett liv under ytan , utan återvändo i kikaren. Att leva i med drogmissbruk är inget jag önskar någon.